söndag 15 maj 2016

Alla religiösa är inte som Marcus Dunberg

Marcus Dunberg har nyligen tyckt till i en krönika på SvD. Det är en av de barnsligaste och mest illvilliga texterna jag sett hittills i år, i.a.f. från någon kristen. Detta är, på fullaste allvar, inledningen:
"Ateisterna, de malligaste av människor, tar varje chans att informera oss andra runt matsals- och mötesborden om deras icke-tro."
Det etableras direkt att Dunberg inte drar sig för svepande anklagelser. Själv så brukar jag verkligen inte informera andra "runt matsals- och mötesbord" om min icke-tro. Tvärtom så har jag rentav hållit tyst när andra vid bordet har sagt religiösa saker som på fullaste allvar sårat mig. Dunberg kan fråga sig varför jag då inte skrev en krönika om "de troende, de okänsligaste av människor".

Om jag invänder mot hans artikel, är det också ett bevis på ateisters "mallighet"? Nåväl, om det är det argument han vill anföra för sin sak så må det vara hänt. Han summerar ju föredömligt vår sida i.a.f.:
"Inget är så enkelt att försvara som ateism. Att i Sverige år 2016 stoltsera med sin icke-tro är som att sitta Vatikanen och hojta att man är katolik. På sin sida har gudsförnekarna vetenskapen. All tro avfärdas med vaga hänvisningar till Darwin, Big bang och evolutionen. Fakta. Punkt."
 Okej. Ateism är lätt att försvara och vi ateister har vetenskapen på vår sida. Fakta. Punkt. Det kan jag leva med, särskilt då Dunbergs weapon of choice är något slags ställföreträdande arg insändare i en tidning som uppenbarligen inte ens får in riktiga sådana längre. En lämplig följdfråga till Dunberg är huruvida han önskar att det vore svårare att "stoltsera med sin icke-tro", för det är knappast normen, vare sig i nutid eller historia. Dylikt "stoltserande" har varit möjligt i ett fåtal år, på ett fåtal platser. I resten av historien och världen har det inte sällan varit en aning kontroversiellt. Dessutom: att på skolavlutningar sjunga sånger och hålla tal som antar eller påstår att gud finns finns det folkligt stöd för. Vad skulle hända om jag stod på scenen på en skolavslutning och pratade om hur skönt det är att gud inte finns? Och hur "stolt" jag är över att ha insett det? Skulle detta verkligen vara lika enkelt som att "sitta i Vatikanen och hojta att man är katolik"?

Resten av stycket:
"Dessutom – se bara på allt elände som religionen ställer till med. Och alla katolska präster är pedofiler. Och så elaka KD som vill förbjuda homosexualitet, eller?"
Visst. Se bara på eländet. Att "alla katolska präster är pedofiler" var nyheter för mig. Jag skulle gärna vilja ha en källhänvisning på var Dunberg har hittat det påståendet. Och jag vet inte vad KD vill i nuläget (vet ens KD det?), men att fjanta bort all religiös förföljelse av homosexuella på det här viset känns lite enkelt.

Dunberg summerar därefter sin egen religiositet, vilket jag tar mig friheten att presentera med en punktlista. Jag har tagit bort lite versaler för att få Dunberg att framstå mindre som en arg unge i en anonym chat.
  • Han är inte ateist.
  • Han har ett "gott och oproblematiskt" förhållande till gud.
  • Som barn så gick han i kyrkan då och då med sin familj eftersom de inte var kommunister.
  • Varje kväll bad han och hans föräldrar till gud vilket gav en känsla av trygghet.
  • Han tror att kyrkan gjorde honom mer empatisk.
  • Han tillämpar ovan lärdomar på sina barn, ber med dem varje kväll, och går till kyrkan ibland.
  • De andra barnen på sonens förskola tycker hans silverkors är coolt.
Den sista punkten är så löjlig att jag tycker synd om karln. Pratar vi om religion eller om förskolemode?

Det faktum att han tror kyrkan gjort honom "mer empatisk" låter för mig inte alls konstigt. Det finns mycket gott i kyrkan: gemenskap, trygghet, ett och annat visdomsord, o.s.v. Det betyder inte att trossatserna är sanna. Det betyder heller inte att tro krävs för att få de där sakerna. Jag är inte emot gemenskap, sång, godhet, välgörenhet, andlighet, etc. Jag tror på dem så pass mycket att jag tror att de kan stå på sina egna ben. Man kan dock undra hur mycket empati Dunberg egentligen snappade upp när han skriver:
"Jag kan inte släppa tanken på att de malliga gudsförnekarna är samma människor som aldrig råkat ut för något allvarligt i livet. Inga trauman och inte allt för mycket motstånd."
Detta ter sig för mig som en total brist på empati. Hade jag varit nästan lika gemen som Dunberg hade jag påstått att hans tro uppenbarligen har gjort honom till en sämre person som inte kan empatisera med icke-troende. Hade jag varit lika gemen som Dunberg hade jag påstått att "troende inte känner empati". Det gör jag inte, för jag är bättre än Dunberg. #mallig

På slutet går Dunberg full Svenska kyrkan* och löser upp all religion i ett bulldoftande disney-mys:
"Vad de malliga ateisterna inte förstår är att relationen med gud inte kräver något. Du kan gå till kyrkan varje vecka eller var tionde år. Det finns ingen närvaroplikt. Väl där är du fri att tänka vilka tankar du vill. De behöver inte motivera eller förklara detta för någon." [min fetstil]
 Jag tror det är en nyhet för många religiösa i världen att "gud inte kräver något". Tro på Jesus? Nejdå. Be fem gånger om dagen? Svammel. Specialkost? Hittepå. Kirurgiska ingrepp på spädbarn? Ateistlögner! Heligt krig? Äh, det är lätt att kritisera heligt krig. Dunbergs vansinniga påstående exkluderar i princip all religion i världen och skulle kräva en fullständig omskrivning av alla läroböcker i religionskunskap. Ställer ens prästerna i hans egen kyrka upp på detta påstående? Församlingsmedlemmarna?

Han fortsätter:

"Det finns alltså ingen motsättning mellan tro på gud och tro på vetenskaplig fakta. Finns gud? Det är en icke-fråga och helt irrelevant."
Okej, så Dunbergs ack-så-viktiga "religion" saknar inte bara helt krav på de troende, den saknar också sanningsanspråk. Om jag får skruva ner malligheten en stund och ställa en ödmjuk fråga: hur kan guds existens vara en icke-fråga för någon som påstår sig ha en god relation till densamme? Dunberg behandlar religion med en respektlöshet jag aldrig skulle drömma om. Han verkar inte ta det på allvar överhuvudtaget, han vill bara ha en fin lokal att sjunga sånger i. Om Dunbergs tro hade varit lite mindre bräcklig hade han kanske inte känt behovet att gå lös på ateister i en av sveriges största dagstidningar.

Dunberg rundar av med att prata om hur vackra kyrkor är (sant) och hur det vore synd att inte använda dem (sant). Eftersom han inte kan låta bli så avslutar Dunberg som han började, med ett empatibefriat gnäll om "malliga ateister". Det är tur att de flesta ateister inte är som Dunberg. Och det tur att de flesta religiösa inte är det heller.

*Never go full Svenska kyrkan!

1 kommentar:

  1. Mycket sen kommentar... När jag sökte på ateister i Stockholm, råkade jag komma över Dunbergs artikel. När jag läste den fick jag snabbt samma känsla som du fick - barnsligt språk och fördomar. Du har tagit dig tid att bryta ner hans resonemang trots det enkla innehållet - gott arbete. Det blir mycket tydligt hur trivialt Dunbergs resonemang är och känslan är att han skrivit i affekt direkt efter en mycket enkel middagsdiskussion som innehöll meningsskiljaktigheter.

    Det är också ett viktigt budskap du får med i ditt resonemang. I stora delar av världen är det t ex förenat med dödsstraff att lämna religionen (c:a 600 miljoner muslimer anser det vara ett lämpligt straff).

    SvaraRadera